----------------
Text: Oisin Cantwell
Wow! Precis som man började tvivla på att en gång i tiden intressanta band som nått framgång skulle kunna åstadkomma annat än en gäspning, så dyker Clash upp och kastar begrepp över ända. Små svarta punkare kommer framkrypande ur 1977-nostalgins mörker, och tänk: den samhörighet som uppstod musiker emellan var av ett slag som väldigt sällan kan kännas. Särskilt inte på ett ställe som Hovet.
Clash ger oss inte en chans: man lämnar konserten som mer eller mindre överkörd. Överkörd av den hämningslösa optimismen gruppen utstrålar och för att det än idag faktiskt finns grupper som inte föraktar sina rötter utan tvärtom är stolta över sitt ursprung och låter den utgöra grundvalen för sin musik. Detta tillhör knappast vanligheten, då normen tycks vara ”ha ha ha, vi är stjärnor, nu kan vi ge ut vilken skit som helst men ändå tjäna en massa stålar”.
Även den etablerade rockkritikermaffian insåg att Clash fortfarande är att räkna med, även om man givetvis inte till fullo kan erkänna detta faktum. Angripspunkten denna gång är en korsfästelse av Joe Strummers texter, såsom varande naiva. Herregud! Här har vi en rocklyriker som varken skriver banala tramstexter eller sällar sig till den dogmatiska musikrörelsen, utan skriver raka, enkla och arga texter sim INTE lämnar en oberörd. Denna magsura kritikerkår borde istället för att kritisera saker de inte fattar ett piss av kollektivt ställa sig upp och applådera Clash suveränitet.
Det råder ingen tvekan om att Clash själva har kul när de spelar. Men efter ett par års bråk mellan Mick Jones och Joe Strummer har den förre fått ge vika och ersatts av ett par yngre grabbar. Det är synd, då Mick Jones som den traditionelle rock `n`roll-gitarristen var en nödvändig kontrast till den lite exhibitionistiske och militante Strummer. Gruppens image har nu blivit lite väl mycket ”Strummer Show” och det är ett ofrånkomligt faktum att de flesta av låtarna som givit gruppen den position den idag har är rena Jones-kompositioner. Det återstår ännu att se om gruppens framtida skivor kommer att hålla, även om de nya låtarna lovade gott…
Att samtidigt som man bor i en jättelik herrgård (Strummer) kunna sjunga ”A lot of people won´t get no supper tonight” utan att det låter som tomma ord är starkt. Att än idag lira ”White Riot” lika intensivt och argt som nånsin, och utan att man får en känsla av att det hela rör sig om en nostalgisk 1977-tripp, är starkt. Det är framförallt denna massiva och odiskutabla styrka som gör, och som sen begynnelsen gjort Clash till ett av de riktigt riktigt stora banden.
-----------------
-----------------
-----------------