----------------
Text: Henrik Weston
Sverige är idag tillsammans med USA och Australien rocklandet nr 1. Det vimlar av trevliga garageband här hemma och de blir bara fler och fler. Men det finns egentligen ingen marknad för dessa band i Sverige utan det är ute i Europa och USA som publiken finns.
Ett sådant band är the Crimson Shadows från Stockholm. Crimson är hemma i Sverige praktiskt taget helt okända medan de redan har figurerat flera gånger i den engelska och västtyska undergroundpressen.
The Crimson Shadows skiljer sig ganska mycket från andra svenska grupper både musikaliskt och utseendemässigt. Om vi börjar med hur de låter så är det en korsning mellan the Moving Sidewalks ”99th Floor” och the Seeds ”Pushing Too Hard”, alltså maximalt ös, plus piporgel och munspel. Med andra ord helt suveränt. Om vi sedan tar utseendet är även det en orgie i 60-tal. Här är det svampfrissor och svarta polotröjor för hela slanten. Men det behövs band som skiljer sig från mängden. Och som grabbarna säger, vi har distans till det vi gör.
The Crimson Shadows bildades hösten 1984. Jensa som spelar bas, sprang på Måns (gitarr) mitt på gatan och tyckte att Måns hade ball frissa. Boysen hade lirat i olika 60-talsband förut och de bestämde sig föra ett bilda ett ösigt garageband tillsammans. De raggade upp Basse på gura och Johan på trummor och satte igång och började repa. I början spelade de mest covers men nu lirar de enbart egna låtar, och det är verkligen positivt. Efter ett par månader gled de in i studion och spelade in singeln ”When I´m Going Away/What I Want”, två egna låtar med bra ös. Singeln pressades i 350 ex och har sålt slut. 100 ex såldes i London och 60 ex i Hamburg. På singeln spelar Basse orgel. Det är den sättningen de har idag plus att en lirare vid namn Henrik spelar munspel och twistar järnet.
- Det hela började med att man läste Larm och såg Nomads, säger Måns. Man tänkte, wow! kan dom så kan vi, även om vi gör en helt annan grej. Vi är mer inne på hela den här amerikanska 60-tals tonårsprylen; bilar, flipper och annat typiskt teenage. Många tror säkert att vi lirar sån här musik och har svampfrissor bara för att det är inne just nu. Jag lirade faktiskt Standells-covers 1979 och har sett ut så här i flera år.
Crimson är verkligen garage, men det finns även en hel del rock n roll insmuget i låtarna. Det beror nog på att Måns är en riktig Bip Bop Boomare. Han älskar Boptime och den smått sanslöse Svante ”Bip” Grundberg. Yeah!
Måns, som sköter snacket, säger vidare att det är svårt att få spelningar trots två singlar och fina recensioner. Än en gång får vi det bekräftat, varför öppnar ingen ett rockhak i Stockholm, det måste ju löna sig.
Crimson tar det rätt lugnt just nu. De repar en gång i veckan och vill inte jäkta på. Dom vet att de kan sin pryl, att de helt enkelt lirar bra garagerock.
Eye: Berätta lite om nya singeln?
Jensa: Vi lirade in den i en studio uppe i Åkermyntan, A-sidan ”Even I Tell Lies” är en vild garagare medan vi slängt in en poplåt som heter ”You Can´t Come Down” på baksidan. Den har kostat oss 4000 spänn, men då spelade vi även in en master på tre låtar som vi skickat ner till Västtyskland. Vi ska vara med på en tysk samlings-LP tillsammans med Cornflake Zoo, Stomach Mouths och Preachers och en massa amerikanska band. Det är den tyska garagetidningen Glitterhaus som ger ut plattan våren 86.
Eye: Framtidsplaner?
Måns: Ett av målen är att få ett kontrakt, men då helst med ett svenskt bolag. Annars kan det gå som för Stomach Mouths, dom ligger på Voxx i USA och det är bara en massa strul. Ett annat mål är ju förstås att komma ut i Europa. Vi har lite kontakter i London, så vi får se vad som händer.
Det är inte svårt att hitta Crimsons förebilder i Sonics och Standells. Men även ett band som Problem lyssnar medlemmarna hängivet på. Vad gäller nya band så diggar de Miracle Workers, Long Ryders och Fuzztones.
- Inmates med Bill Hurley var ett jävligt bra band, säger Johan.
Snacket glider in på musikklimatet i Sverige.
Måns: Förutom alla garageband som bara repar och repar och inte kommer någon vart är det helt dött. Trots att Mats Olsson skriver helsidesartiklar en gång i veckan om garagerock. Hela garageprylen är egentligen bara en tidningsanka. Svenska band som säljer idag är dåliga balladhårdrockband eller värdelösa Imperiet.
Jensa: En verkligt rolig grej med att lira är att man träffar jävligt mycket folk som har samma inställning, diggar samma musik och ja, man får en massa nya polare.
Pratstunden börjar lida mot sitt slut och Crimson ska repa. De gör sig redo och greppar instrumenten och river av ett gäng låtar. Det låter bra. Väldigt bra.
Eye: Har ni något att tillägga?
Crimson: Vi hatar Stomach Mouths!
Måns brevväxlar flitigt med Bomps Greg Shaw och andra rockhjältar. Och vi får väl se vad som händer i framtiden men en sak är säker, vi får nog lov att återkomma till the Crimson Shadows.
-----------------
-----------------
-----------------