----------------
Intervju i Stockholm 1985
Text: Peter Sjöblom
En gång I tiden fanns det ett sjuhelvetes rockband som hette Velvet Underground. Så kom det sig att sångaren och låtskrivaren Lou Reed slutade i gruppen för att ägna sig åt en solokarriär, och därmed sprack Velvet Underground.
Sedan dess, alltså någon gång i början av 70-talet, har det inte funnits något band som riktigt lyckats återskapa den intensitet som VU hade. Många har försökt, men det är bara ett enda band, inte samtida med Velvet, som lyckats återge en del av den: Green On Red.
Kanske märks det inte detta så mycket på skiva, inte än. Men när detta skrivs är deras nya LP ”Gas Food Lodging” på väg ut till skivaffärerna, och det lutar åt att det blir ett bra komplement till Green On Reds magnifika spelningar. Deras förra LP ”Gravity Talks” ligger i så fall närmare de stämningar som The Doors hade i musiken.
Green On Red bildades i Los Angeles för ungefär sex år sedan, och på de åren har de spruckit och återuppstått om vartannat. Just nu är de inne i en ny andning, och för tillfället består bandet av Danny Stuart, sång och gitarr, Chris Cacavas, orgel, Jack Waterson, bas, Alex MacNicol, trummor och den nyaste medlemmen i bandet: Chuck Prophet, som spelar en av de giftigaste gitarrerna på många år. Skulle Djävulen spela gitarr, så skulle de låta som när Chuck gör det. Han har verkligen tillfört stora saker till bandet.
- Vi har ändrat varandra, antar jag, säger Chuck. Det var ett giftermål. Förmodligen hade bandet även om jag inte kommit med. De sa aldrig ”Vi behöver en ny gitarrist”. De råkade bara öppna dörren och där stod jag med en gitarr och sa ”Hej, jag är er nye gitarrist”, och de sa aldrig nej.
- Nja, de sa vi ju egentligen, säger Jack och skrattar…
- Jag spelade i ett annat band då, fortsätter Chuck, och vi brukade vara förband till dem då. När jag såg dem tänkte jag ”Wow, ska jag spela gitarr och bra musik ska jag spela med de här killarna”. Så jag tog chansen. Och även om jag inte skulle spela med dem, skulle jag vara värsta fanset.
Eye: Är du inte det nu?
- Inte nu när jag känner dem, skrattar Chuck. Men frågan var om jag ändrat soundet. Nej, jag tror inte det.
Tillbaka i historien, innan Chuck Prophet blivit fast medlem. De spelade in en mini-LP som inte bekom många, och de spelade in ”Gravity Talks” som bekom desto fler. Raskt kallade tidningarna dem för en del av ”The Paisley Underground” tillsammans med band som Dream Syndicate och Rain Parade, som alla var knutna till Slash Records eller till Los Angeles i stort.
Jack: - Det enda som binder oss samman med de här banden är att vi är kompisar och gillar att skriva låtar. Det får folk acceptera. Tidningarna är för mig något ont, det är så lätt för dem att hitta på något att kalla alla band för. Det kommer massor av band som klär sig i 60-talskläder på våra spelningar, och när de ser att vi inte gör det, flippar de och vet inte vad de ska tycka, för det stämmer inte med bilden de har av oss.
Eye: Ni vill inte bli kallade nypsykedeliska?
- Folk får kalla oss hästskit om de vill, fortsätter Jack. Men när folk hör oss vill jag inte att de ska tänka ”Jag ar aldrig gillat sånt där, jag föredrar det som är av idag”. Det här är av idag! Vi försöker inte återskapa något svunnet. Jag må bry mig om vad tidningarna om mig, jag må låta bli. Vad jag verkligen bryr är när det kommer nån in i en skivaffär och ser vår skiva och tänker ”Det här ser häftigt ut”, istället för att tänka ”Jag klär mig så här och gillar sånt här, därför köper jag skivan”. Man måste vara objektiv. Det är det jag gillar hos folk, men det är inte så många som är så.
Green On Reds motto är ”Lev här och nu”, och det är naturligtvis något som går igen i musiken de gör. Jag har sett dem tre gånger, och ingen av de tre gångerna kändes som jag sett dem förut. Det händer alltid något oväntat, som till exempel när Danny Stuart tar av sig brallorna och springer omkring i kallingarna på scenen.
- Vi lever idag och vår tid är nu, säger Jack, och att tänka på det förflutna är som att gå på museum där man ser en tavla från 1500-talet och önskar att man levt då. Det är som att sparka på en död häst och begära att den ska röra på sig. Lev idag, morgondagen tar hand om sig själv.
Kalla det kortsiktig filosofi om du vill, men rockmusiken har alltid handlat om här och nu, och de som accepterat detta faktum har också gjort den starkaste rocken. Man måste lägga ner hela sin själ i det – inlevelse/utlevelse.
- Att tala från sin själ, är vad det handlar om, säger Jack och bekräftar mina funderingar. Man kan inte övertyga någon om känsla om det inte är genuin känsla. Man måste föra samman styrka och själ, det är då det blir trovärdigt.
”Gravity Talks” har tyvärr inte så mycket av den här galenskapen i sig som de har på scenen. Annat kommer det bli på nya LP:n ”Gas Food Lodging”, där många av låtarna är skrivna och inspelade live i studion. Somliga övar och övar ända tills det blir helt perfekt, med vill inte Green On red för det tar bort spontaniteten i musiken.
Skivan spelades in i december 1984 och kommer att distribueras i Skandinavien av planet, som även distribuerade deras förra LP. I USA har de bytt skivbolag, och har efter krångel med Slash lämnat dem till Enigmas förmån. Men det är live som Green On red ska upplevas, för det är just en upplevelse som tränger djupt in i ditt medvetande. Och tack och lov så tycker de om att turnera.
- Ja, vi ser fram emot att se resten av Europa. Vi har varit i Sverige förut, och det är trevligt att komma tillbaka till ställen man känner igen. Men jag tror ändå att vi alla ser fram emot att komma till nya städer, säger jack.
- Vi har haft en bra publik, säger Chris Cacavas, och Chuck är storbelåten med Uppsala-konserten tidigare i år som även sänts i svensk radio. De är dock inte så tilltalade av radiosändningar, eftersom de ofta tar bort det råa i deras framträdanden, då radion ska göra ljudet så kliniskt och rent. Annars har de bara goda ord om Sveriges radio.
- Svenskarna har bra smak vad gäller rock n roll anser jack. Den svenska radion många likheter med den färgade amerikanska. Genom den får lyssnarna mer än bara vad den vanliga popmarknanden har att erbjuda.
- Den stora skillnaden, fortsätter Chris, mellan amerikansk kommersiell radio och den färgade är att i den sistnämnda får folk som du och jag spela skivor. Det är folk av vårt slag, därför finner du mer likheter med dig själ i den. Varför ska man behöva tycka om sånt som nån 40-åring har betalt för att spela? Det behöver du inte. Kommersiell radio är det närmaste man kan komma hjärntvätt.
- Public Access Radio är bra sätt är ett bra sätt, den är till för folket, säger Jack. Det är så band blir stöttade. Jag kan inte tänka mig den dagen när det här bandet får en hit på den kommersiella radion, eftersom vi inte är kommersiella.
- Stopp och belägg, Jack vänta nu! Utbrister Chris. Du kan inte säga att det här kommer att fortgå för all framtid. Vi kan inte säga att det inte kommer att komma en tid. Ta R.E.M. som exempel, de fick en hit, och de gjorde inget för att få det, eller hur Jack?
- Nej nej, jag menar, vill nån höra det på den kommersiella radion så är det bra, men vad jag försöker säga är att det inte ligger i dina händer.
Nåväl. Nog diskuterat om det. Radio eller inte – Green On Red är alltjämt det bästa livebandet just nu och kommer med största sannolikhet att vara det länge till. Tyvärr dröjer det kanske ett helt år innan de kommer tillbaka. Jag räknar redan dagarna.
-----------------
-----------------
-----------------