----------------
Text: Per Nilsen
Det är den 15e juli 1972. Lokalen är en långt ifrån fullsatt biograf i London, Kings Cross Cinema. The Stooges ska strax börja sin comeback-konsert. Efter nästan ett års uppehåll är Stooges definitivt tillbaka med en delvis ny sättning; Iggy sjunger förstås, James Williamson spelar gitarr och bröderna Ron och Scott Asheton spelar bas respektive trummor. Vid splittringen hösten 1971 spelade både James och Ron gitarr, men vid återföreningen vägrade James ha två gitarrister.
Catfisch Hodge och Flaming Groovies har redan spelat och alla väntar nu på Iggy and the Stooges. Ljuset i biografen släcks och konsertarrangören säger:
”Ladies and gentlemen… after a year´s absence from the stage… Iggy and the Stooges!”
Medlemmarna i bandet kommer in på scenen; Ron i solglasögon och läderjacka ställer sig vid brorsan Scotts högersida, James med ögonskugga i mesta laget, pluggar in sin Gibson Les Paul. De står helt orörliga och ser uttråkade ut. Plötsligt brakar det loss med ett otroligt högt ljud från en vägg av Marshall-högtalare. Låten är snabb, ett enkelt riff upprepas om och om igen. In på scenen rusar Iggy, klädd i silverlamé-byxor, bar överkropp och silverfärgat hår. Läpparna och naglarna är svarta. Han rusar mot mikrofonstativet som ställts längst ut på en lång gång som byggts ut från scenen in mot bänkraderna. Iggy greppar tag i micken och börjar sjunga låten som inte har mycket text. Det är ”Gimme Some Skin” som går ungefär såhär:
”Gimme some skin, gimme some skin
You gotta gimme me some skin, gimme me some skin
All night long”
Iggy rör sig spastiskt, som en besatt, rörelserna är ryckiga men ändå i perfekt takt med musikens maniska tempo. Efter några minuter är Iggy totalt utmattad och sjunker ihop på scenen samtidigt som han signalerar till bandet att låten är slut. Publiken applåderar artigt och en aning osäkert. Iggy är missnöjd med det svala mottagandet och han går runt runt i en cirkel på scenen. Bandet står helt tyst och orörligt, som om de väntade på order från Iggy. Iggy stirrar ut i publiken men säger inte ett ord. Minuter går. Flera i publiken börjar fnittra och undrar vad det är frågan om. Iggy börjar skälla ut publiken, han säger att de inte inspirerar honom. Han sätter sig ner och frågar varför publiken är så passiv. Så, plötsligt, kör bandet igång en ny låt och Iggy hoppar upp och rusar ut på gången och börjar sjunga ”I Got A Right”. Efter låten börjar Iggy återigen gå i cirklar, han skriker åt publiken:
”Inspire me! Shit, the boys are ok, but the girls are shit! Do you want another tune?”
Publiken tycks osäker men skriker: “Yeah”.
Iggy skriker:
”Ya want us to do it again? Yeah, ok”, så kör de “I Got A Right” en gång till.
Iggys röst är inte stor, men bristen kompenseras han mer än väl med sitt groteska utspel. Inlevelsen är enorm och han trollbinder publiken på ett närmast skrämmande sätt. Iggy gör flera saker som London-publiken inte upplevt tidigare; han svingar mikrofonen i en stor cirkel över sitt huvud, som Roger Daltrey brukar göra, men när Iggy vill ha tillbaka micken låter han den snurra upp runt sin hals tills den slår emot honom. Efter några låtar går han ut i publiken, han går fram till en tjej och sliter i hennes hår samtidigt som han sjunger för henne. Många ser vettskrämda ut, rädda att bli nästa ”offer”.
Efter bara 45 minuter är spelningen över. Musikerna lämnar instrumenten mot högtalarna så att en enorm rundgång uppstår. Publiken kan inte höra sina egna applåder och visslingar. Totalt bedövade lämnar de i sakta mak lokalen.
Stooges konsert på Kings Cross Cinema är märklig i flera avseenden. Den blev Stooges enda konsert någonsin utanför USA. De hade hoppats att få göra en ordentlig turné, men deras manager Main Man-bossen Tony De Fries vägrade. Han ville i första hand satsa på David Bowie. Repertoaren på konserten bestod uteslutande av pre-Raw Power/post Funhouse-låtar, det vill säga låtar som Stooges skrev mellan april-juli 1972 som ”I´m Sick Of You”, Scene Of The Crime”, ”Tight Pants”, Fresh Rag”, ”Nigger Man” med flera. Tony De Fries refuserade nästan alla dessa låtar och Iggy och James Williamson skrev nya låtar till plattan ”Raw Power” som spelades in under deras återstående vistelse i London fram till november.
Konserten fick fina recensioner i England där man tidigare bara kunnat läsa om gruppens vilda konserter i USA. I New Musical Express skrev Iggy-älskaren Nick Kent:
“The total effect was more frightening than all the Alice Coopers and Clock Work Orange´put together, simply because these guys weren´t joking”.
Fotnot: Per Nilsen är Iggylog och har bland annat gett ut boken The Wild One – The True Story of Iggy Pop.
-----------------
-----------------
-----------------