----------------
Text: Håkan Landsberg, Mårten Levin & Andreas Kémi
Lädernunnan består av Jonas Almquist - sång, Gert - trummor, Bengt - gitarr, Nisse - gitarr och Håkan på bas.
Kortfattat kan man säga så här: Lädernunnan är ett band som i början blev kända genom skandalspelningar. Idag har dom svårt att få spelningar på grund av tidningsrubrikerna från förr som lever kvar i minnet hos bokare.
1979 gjorde Lädernunnan sin första EP ”Slow Death”, en vansinnigt cool industrilåt och med rockklassikern ”No Rule”. 1982 kom nästa singel, ”Ensam i natt”/”Here Comes Life”, även det en bra skiva. Men 1983 kom singeln och mästerverket ”Primemover” och den är en riktig höjdare! En tung låt med rundgång i bakgrunden och Jonas sköna mässande sång. Det är den i särklass bästa plattan dom gjort. Faktum är att den är en av de bästa låtar alla kategorier som jag hört på länge. Köp singeln, du lär inte bli besviken! Garanterat!! (Nu finns den som maxisingel också).
I januari gjorde Nunnan en spelning på Bal Palais i Stockholm och jag blev verkligen imponerad. Det var första gången jag såg bandet. Dom körde igång med ”Primemover” och efter några minuter kom Jonas in på scenen. Med svarta solglasögon och den obligatoriska ölburken i handen. Jag vet att det låter uttjatat med Nunnan är ett rockband som faktiskt hittat en egen stil. Det går ju inte direkt att jämföras med något annat punkband eller ännu mindre något hårdrockband.
Nunnan spelade i alla fall både gammalt och nytt material, bäst var ”Primemover”, ”I´m Alive”, ”Room 506” och ”On The Road”. Det måste kanske sägas att det inte är frågan om något råös hela tiden. Jonas skriker inte, han sjunger verkligen med en röst som påminner om Lou Reed/Iggy/Bowie. De kör även en del lugnare material som är grymt tungt. Det är ingen nonsensmusik, det är verkligen The Real McCoy. Nunnan avslutade spelningen med ”Slow Death” i en evighetsversion för att slippa extranummer. Sen lämnar Jonas scenen och dom andra manglar vidare. Och vidare.
Vissa konserter kommer man ihåg, och jag kan inte förklara med ord varför jag blev helt såld på Lädernunnan. Men jag kan säga att jag garanterat kommer att se bandet live många många gånger!
Här kommer en komplett Lädernunnan-story från början fram till i dag. Det är en intervju som genomfördes i mars 1984. Några frågor fanns inte, det behövdes inte, för det är en lång sammanhängande berättelse.
Jonas berättar:
Det hela började med att jag började känna Genesis P Orridge i Throbbing Gristle 1977. vi brevväxlade och jag åkte till England några gånger 1978. Veckan före jul när jag skulle åka över till England så skulle jag ta med mig en julklapp. Dom höll på att bygga om på mitt jobb och jag tyckte det lät fräckt när dom borrade i väggen. Det lät så rytmiskt så jag bandade in det. Sen la jag in lite skrivmaskinsknatter och en bas och så var låten ”Death Threats” klar. Jag tog med mig kassetten till Gen i London. Sen hade dom julfest några dar senare och då spelades tapen upp. Och folk tyckte att det här måste vi ju ge ut på singel! När jag kom hem bestämde jag, Aron och Klasson att vi skulle börja jamma. Aron, Klasson och Freddie Wadling hade bildat punkbandet Straightjackets 1976 men dom var så att säga Long Gone.
Vi hade inga låtar att repa in men av någon anledning skrev jag en svensk text till Sex Pistols-låten ”No Feelings”, ”Du är värdelös” hette den och handlade om alla proggare. Några dagar senare ringde en brud som heter Tilde och ville att jag skulle skriva en artikel i Anarki & Kaos - mitt fanzine som jag hade då - om en kommande punkgala på Sprängkullen i Göteborg. Ett gäng band som aldrig hade spelat innan skulle få chansen. Då sa jag att vi också ville lira, vi har en låt. ”Javisst, kom igen bara”, sa hon. På spårvägen dit skulle vi hitta på ett namn på bandet. Vi måste naturligtvis ha något anstötligt, plötsligt fick jag för mig att vi skulle heta Lädernunnan. Sen spelade vi och det blev kaos och alla punkare slängdes ut när vi lirat klart.
Sen blev det dags att lira in B-sidan på singeln. Vi tyckte det var fånigt att göra ytterligare en industrilåt, vi ville ha en riktig låt. Jag skrev ihop tre låtar, ”No Rule”, ”Ensam i natt” och ”Slow Death”, men vi kunde inte bestämma vilken vi ville ha, så jag skrev till Gen och sa hur det var. Då skrev han tillbaka och sa: ”Gör en EP istället!” Vi spelade in den påsken 1979. Helgen efter var vi inbjudna som gästband till en spelning, vårt namn skulle inte stå på några affischer utan vi skulle bara vara med lite grann. Men vi gjorde egna affischer med bilden från omslaget på första plattan (en man med 90 procentiga brännskador som sitter och vilar sig i en stol) och texten Självstympning och familjeterapi. LÄDERNUNNAN.
Vi klistrade upp dom över hela stan och dom blev skitsura för det var inte tillåtet att göra egen reklam. Vi lirade i alla fall och det var skitmycket folk som hade hört om spelningen på Sprängkullen. Dom kom väl dit för att kolla vad vi var för några idioter. Vad kommer att hända? Kommer dom skära upp sig? Och vi hade ju världens vildaste planer på att vi skulle ha plastpåsar med inälvor under kläderna och så skulle vi skära upp magen på scen! Men det blev ingenting utan vi bara spelade våra låtar rakt av: ”Search & Destroy”, ”No Rule”, ”Ensam i natt” och ”Slow Death”. ”Slow Death” i 16 minuter kan knäcka den bästa, jag lovar!
Efter den spelningen fick vi göra en riktig spelning på Errols, den enda rockklubben i Göteborg då. Jag tror det var den 4 augusti och det var helt packat med folk, 200 var maxgränsen och det var väl 260 pers därinne. Dom som ägde stället trodde inte sina ögon, vi hade ju fått tjata oss till spelningen, det var bara Monica Törnell och Peps som hade dragit så mycket folk förut. Och vi kunde ju inte heller tro våra ögon! Vi satt ett par våningar upp och såg ner på gatan och det var helt fullt med folk! Folk som söp och skrålade, det var en helt otrolig stämning…
Vi kände en kille som hette Lars Mellkvist. Han jobbade på en fritidsgård och han kunde fixa en enkel ljusanläggning åt oss. Alla andra punkband då ställde sig ju bara på scenen och körde rakt av, men vi skulle ha en lite ljusshow. Vi skulle ha blått ljus. Klasse, Aron och Freddie hade en gång på den gamla goda tiden köpt en film med djursex, dom hade tänkt köra den under en Straightjacketsspelning men aldrig vågat, då tänkte jag ”fan vi kör den på Erolls!” Så vi hade med Freddies mammas super8-projektor och filmduk och grejor. Jag hade aldrig sett filmen så vi tittade igenom halva innan spelningen. Det var nog tur för annars hade vi kört den på scen. Den var hur jävla grotesk som helst med skäggiga lönnfeta gubbar som kör upp armarna i röven på kossor och sådana grejor. Den kunde vi bara inte visa! Som sagt, hade vi inte tittat på filmen så hade vi kört den… Men det var en bra spelning i alla fall och tack vara den så fick vi en spelning på diskoteket Nightmare. Det var så lustigt för det var ett ställe som skulle vara något typ Alexandra i Stockholm där innefolket satt och drack fina drinkar. Dom hade en massa konstig underhållning, som Frälsningsarmén… Alla band slogs om att få spela där, dom skickade professionella taper och så. Helt plötsligt dök det upp en kille och säger: ”Tjena, jag heter Claes-Göran, det är jag som har Nightmare, vill ni lira där?” Javisst, sa vi, vi gör det till ett läderparty! Det enda som var roligt med den spelningen var följande: Tom Robinson var på genomresa i Göteborg på väg till Stockholm, men vad gör man i Göteborg en måndag? Jo man går till Nightmare. Efter spelningen sitter vi i logen och tar igen oss, då dyker det upp en snubbe i dörren och säger, ”jag är Tom Robinson manager, Tom sitter här ute och han vill prata med er.” Så vi gick ut och pratade med honom. Han började snacka om en massa människor som jag känner genom Gen, som Tom kände väldigt väl. Han var väldigt fascinerad av oss. Han sa, ”flytta till London! Ni kommer att bli overnight sensation! Jag ska hjälpa er med alla mina kontakter med skivbolag och sånt.” Näee jag vet inte, sa vi som bonniga svenskar, borta bra med hemma bäst ungefär…
Men vi tog i alla fall gaget från dom två sista spelningarna och åkte över till London och hade en ball vecka, hälsade på Gen och dom andra Industrial-människorna, dom andra i Nunnan hade ju aldrig träffat dom. Men som sagt, vi tyckte borta bra men hemma bäst så vi åkte hem igen. Sen fick vi en spelning på Rock Palais i Stockholm tillsammans med bl a Transmission. Dom ville absolut inte spela först för att inte bli betraktade som förband, dom hade ju gett ut en skiva på Metronome, så vi var tvungna att spela först, men vad då, vi brydde oss inte. Efter spelningen kom alla fram och sa att vi var skitbra och att det var jättehäftigt.
Hur det nu var så ringde Thåström i Ebba Grön och frågade om vi ville lira på Oasen i Rågsved. Vi skulle spela ihop med Hjärnstorm och Strys band Garbochock, men Freddie blev sjuk så det blev inget av den spelningen. Efteråt fick vi höra att alla nästan vänt i dörren när dom hörde att vi ställt in, dom fick sänka inträdet till hälften för att folk skulle gå in, och då var ju Hjärnstorm och Garbochock ändå rätt kända. Så det var ju en jävligt kul pryl att vi var kända, det var ju ryktet efter Rock Palais-giget och så hade Mats Olsson skrivit en del i Expressen…
Det var i samma veva som första EPn släpptes (slutet av 1979) och istället för royalties så fick vi runt 500 plattor att sälja själva och det fanns ju planer på att åka över till London och spela. I början av februari 1980 åkte jag över själv och hälsade på Gen igen. När jag kom tillbaka till Sverige fick jag telegram från Gen att dom hade en spelning på gång. Jag ringde honom och han ville att vi skulle komma över om en vecka och spela. Och det kunde vi. Jag snackade med grabbarna i bandet och dom hade pengar till resan och så.
Så kom dagen då vi skulle segla iväg till England. Jag hade redan köpt biljett med hotellrum. Vi skulle åka på torsdag och komma fram på fredag spela på lördag och åka hem på söndag. Men dom andra hade inte köpt biljetter i förväg och när jag sitter på bussen och väntar på dom dyker dom inte upp! Herregud, tänk om dom inte kommer, vad gör jag då? Precis när bussen ska gå kommer dom springande för det visade sig att Freddie hade haft svårt att hitta någon som kunde passa hans katt! Men det löste sig alltså.
I tullen gick det bra för mig och Gert för vi hade inga instrument med Freddie och Aron blev stoppade i tullen. ”Vart ska ni med dom där instrumenten?” ”Vi ska hit och spela med några kompisar.” Gert och jag stod på andra sidan tullen och hörde det där och var skitnojiga på att dom inte skulle komma igenom (man måste ha arbetstillstånd mm för att få lira i England). Men dom kom igenom i alla fall. Sen åkte vi hem till Gen och så är vi upp hela natten och går igenom spelningen. Och då får vi idén att köra en jamsession, det gör ju alla kända popband. Dom släpper upp en massa kändisar på scen på någon låt. Jag sa: ”Kan inte ni komma upp och spela på ”Slow Death?” Monte Gazazza på synt och Gen på fiol då. Dom tyckte det var en helball idé så vi åkte ner till spelstället och fortsatte där hela natten… Blev tröttare och tröttare, käkade koffeintabletter och drack sprit klockan halvsex på morgonen. Sen går vi på scenen då, vi går bara på har inget adrenalin kvar, ingen ork.
Men det blev en helt suverän spelning och en massa kända folk kom och sa ”vad bra ni var, ni måste komma tillbaks fler gånger!” Vi var ju skittrötta och fattade ingenting.
När vi kom hem hörde Gen av sig och skickade en kassett från spelningen. Då hörde jag hur bra det var. Att tre pers får fram sånt enormt tryck. Vi hade ju inte soundcheckat eller nåt. Det var verkligen rå rock.
Sen skulle Gert börja på folkhögskola, Aron skulle vara med i en film och jag skulle upp till Stockholm, jag hade sökt till elektronmusikstudion. Vi hade inga spelningar på gång eller nånting så allt bara rann ut i sanden. Så vi bestämde oss för att lägga av. Vi gör en sista spelning. Vi bestämde att vi skulle spela med Kai Martin & Stick och Strasse (som gjorde sin debut, vilka töntar!). Vi hade ju sjukt roligt åt dom för dom var ju gräsliga. Vi hade ingen replokal då men vi fick låna en liten lokal på ett tryckeri där vi repade kvällen innan. Ingen hade ju rört instrumenten på ett halvår (vi befinner oss nu i slutet av 1980).
Eftersom det var avskedskonsert var vi ju tvungna att göra nåt speciellt så vi repade in Velvet Undergrounds ”Heroin” som vi tillägnade Johan Voupenka som var journalist på Göteborgsposten. Nina Hagen hade ju varit i Göteborg och då rökt en eventuell spliff och Johan Voupenka skrev på förstasidan att det var skandal att artister röker på på scen. Och så spelade vi ”Heroin” men han hajade ingenting.
Vi hade lagt scenljuset bakom trummisen rakt ut mot publiken. Och Göteborgspostens store popjournalist blev helt hysterisk för han hade sin fotograf med och det gick inte att fota nåt alls. Sen körde vi ”Primemover” och mitt i låten så hade vi en tjej som kom upp på scenen och gjorde en omvänd striptease. Hon kom in i päls som hon slängde av sig och då är hon hel naken.. Sen börjar hon långsamt klä på sig nunnekläder! Och Johan Voupenka darrar upphetsat och skriker: ”Fota, fota!” och fotografen säger ”jag kan inte, jag kan inte.” Och på sista låten ”Slow Death” kom en massa folk upp på scen, det var världens happening. Gert lämnade trummorna och började lira dragspel och så vidare…
En vecka senare träffades vi och bestämde att vi skulle fortsätta ändå, men det hände inget på ett bra tag. Vi hade en hel del fina erbjudanden; Ian Dury ville till exempel ha oss som gästband i London och Ron Asheton från Stooges ville ha oss som förband till sitt band! Jag smällde ju av, Ron Asheton som ju verkligen är den stora guden! Men vi hade aldrig möjligheter att genomföra nåt av detta och i Sverige fick vi inga spelningar på grund av alla konstiga rykten.
Det tog över ett halvår efter avskedsspelningen innan vi kom igång igen med replokal och så. Vi hade comebackspelningen på klubben Rockers tillsammans med Attentat och ett norskt band. Det var första gången vi körde ”Fist Fuckers” live. Vi gjorde den med svensk text men det var nästan ingen som uppfattade texten. Det var bara en person som gjorde det, han som ordnat spelningen på Kåren för oss tidigare. Han blev helt vansinnig och undrade vad fan vi höll på med! Det hade ju blivit populärt med funk så Aron sa: ”Varför gör vi inte en funklåt?” Så vi jammade ihop nånting. Sen kom jag att tänka på Village People och deras image är ju en cowboy, en polis, en byggnadsarbetare och så vidare. Det är dom där imagebilderna som läderbögarna håller på med, dom som håller på med fistfucking. Så jag tänkte att jag ska ha en text om Village Peolpe och vad dom står för. Det blev ”F.F.A” (Fist Fuckers Associated). Sen spelade vi in den som B-sida till ”Primemover” men det var ju långt senare. Sen fick vi i alla fall ytterligare en spelning på Mud Club i Göteborgs hamn, men det var en skitdålig spelning…
Den verkliga comeback-spelningen med mycket folk var på ett disco i stan. Vi spelade ihop med Cortex. Aron snickrade ihop ett kors som vi hade på scen och på det korsfäste vi en skyltdocka! Och på sista låten! Då sa vi att nu ska vi köra en låt som handlar om Village People och vad funk går ut på. Den heter ”F.F.A.” Vi hade fixat en film… Vi sa till publiken att dom skulle titta till höger för där visades filmen och det var ju inte Kalle Anka direkt. Det var väl runt 200 pers när vi började men efter en stund är det bara runt 70 pers kvar. Dom andra hade sprungit därifrån.. Vi hörde från en snubbe som satt i trappan, om hur folk sprang gröna i ansiktet ”Jag spyr, dom är inte kloka, dom är vidriga!”. Jag såg ju bara att folk försvann, inte att dom tog så illa vid sig, i så fall hade jag ju stoppat filmen. Alla var på oss efter spelningen och skrek, ”Hur fan kunde ni köra en så vidrig film!” Johan Voupenko skrev i GP ”Lädernunnan har gjort comeback. Synd bara att så bra musik ska spolieras av en sådan vidrig film.” Han tog det otroligt hårt, det gjorde dom flesta i Göteborg. Det gick så långt att folk var på mig och Freddie personligen och det var nog därför Freddie senare hoppade av. Det blev för mycket för honom.
I maj 1982 fick vi lira förband till Alan Vega i Stockholm. Han som arrangerade giget sa: ”Ni får inte hitta på nånting, bara spela i 20 minuter. Inga kors och inga filmer.” Fem dar innan spelningen hoppar Freddie av, så vi var ju tvungna att hitta en ny på bas! Klassan fick tag på Håkan som var en gammal trubadurrockare som började spela bas med oss. Han lärde sig låtarna någorlunda och det blev väl en efter omständigheterna hyfsad spelning. Men dom 20 minuterna blev i stället 45. Vi var nöjda och glada tills dan därpå då det stod i DN: ”Usel fascistrock. Gitarristen hade Hitlerlugg, trummisen vitsminkad (han var magsjuk, inte sminkad) och sångaren hade dödskalleklädd bringa, uniformsmössa och juntasolglasögon. Musiken var tung dånande krigsmusik. Det var usch, fy, dekadent, knark, halvnazister och jag vet inte vad.” På slutet stod det: ”Konstigt nog gillade publiken Lädernunnan bättre än Alan Vega.” Vi blev ju skitförbannade för dom hade ju målat upp oss som några jävla nassar. Vi ringde till DN och sa att: ”Ni får fan sätta in en dementi, vi är inga nazister.” Vi har fått lida mycket för den recensionen när vi försökt få spelningar och så. Arrangörerna har inte velat ha oss, antingen för att vi hade dåligt rykte eller också trodde dom att vi var ett nasseband.
Om man ringer till Schlager och ber dom skriva nåt, då säger dom att ”Ni lirar ju aldrig, vi skriver bara om band som spelar regelbundet”. Vi får inga spelningar därför att ingen skriver om oss. Dom spelningar vi har nu, det är på ställen där vi lirar förut. I höstas ringde en snubbe från EMA-Telstar, dom som har bokningsrätten för Motörhead i Danmark. Vi var det enda skandinaviska bandet som Lemmy kunde tänka sig som förband. Men det blev strul med EMA och skivbolaget med mera. Den enda möjligheten var om vi hyrde eget P.A. som inte är så billigt för en sån konsert…
Men vi hann inte deppa ihjäl oss för det förrän nästa roliga grej kom. Det kom ett meddelande från USA: ”Jag är manager för Public Image Ltd, har ni lust att vara deras gästband på kommande Europaturnén?” Dom hade hört om oss och var nyfikna, så vår bokningskille la upp en turné tillsammans med dom. Men det blev fördröjt, och ännu mer fördröjt… tillslut rann allt ut i sanden. Den här bokningskillen vi hade han hade lovat att han skulle fixa hur många spelningar som helst. Men han fixade inte en enda spelning. Så vi fick boka själva igen. Vi fixade ett gig i Oslo, en på Rockbox (gamla Errols) och en spelning till. Det var allt som hände under 1983 utöver att Primemover-singeln kom ut. Sen hade vi den där spelningen på Bal Palais i Stockholm i januari och där befinner vi oss nu.
Framtidsplaner
”Primemover” på maxisingel finns nog ute i affärerna när du läser det här. Snart kommer även en mini-LP med dom första singlarna och en 16-minuters version av ”Slow Death”. I slutet av sommaren kommer en singel och den efterlängtade LPn. LPn innehåller nytt material och sen är det tänkt att det ska komma en liveplatta till julen. Skivbolaget Subterranean Records vill att bandet gör en USA-turné. Under våren är en lång rad spelningar på gång; Södertälje, Stockholm, Karlstad, Linköping, Växjö, Hultsfred, Jönköping och Kalmar. I sommar firar Lädernunnan sitt 5-årsjublieum i Göteborg med en spelning tillsammans med Psychic TV (Genesis P Orridge grupp) och Monte Gazazza från USA.
Fotnot: I december 1984 arrangerades Lädernunnans 5-års fest på Kolingsborg i Stockholm. Läs mer om den tillställnignen i Jonas Almqvists artikel om Psychic TV från The Eye #4.
-----------------
I september 1984 spelade Pirate Love tillsammans med Lädernunnan i Eskilstuna. Pirate Love bestod bl a av dom gamla Vem Bryr Sig?-medlemmarna Henrik Weston och Janne Hoffner och med Micke Herrström på bas.
-----------------
-----------------
-----------------