----------------
Text: Henrik Weston & Victor Coma
Le Roi Brothers var i Sverige för ett tag sedan. Direktinflugna från Austin, Texas började de sin månadslånga Europaturné med ett bra gig på Glädjehuset i Stockholm. Le Roi har ändrat sättning sedan de var här i somras; Joe Doerr och Evan Johns har hoppat av och ersatts av Casper Rawls - en vild snubbe på gitarr som ser ut som en riktig desert hobo.
Efter konserten fick vi en kort pratstund med Steve Doerr, som sjunger och spelar gitarr i Le Roi Brothers. Det är mycket folk i logen och det röks och dricks och det är allmänt rätt rörigt.
Eye: När bildades Le Roi Brothers?
Steve: Vi bildades för fem år sedan. Det var den där dåren (pekar på Jackie Newhouse) och min brorsa som ville sätta ihop ett bra Texasrockband. Innan Le Roi fanns var jag med i The Headhunters, vi lirade också cool Texasrock.
Eye: Varför är inte brorsan Joe eller Evan Johns med längre?
Steve: Dom hoppade av efter Europaturnén i somras, dom ville spela mer Texaspunk. Som du kanske hörde spelar vi inga punklåtar längre. Jag tycker vi är bättre nu, vi är tajtare och framför allt mer cowboy. Alla i bandet är suveräna på att kasta lasso. You know, I was born to be a cowboy.
Steve är verkligen en sjuk snubbe. Born to be a cowboy, det är mer än vad man kan säga om mig och Victor, men okey Steve, kan ni leva på musiken?
Steve: Ja det kan vi, men inte tack vare skivförsäljningen. Vår senaste platta har sålt runt 10000 ex i hela världen. Det är på att turnera som vi tjänar pengar, men det bli inga stora pengar, men vi klarar oss. Le Roi är ett band som ska ses live, det är då vi är bäst, då ger vi allt! Det spelar ingen roll om det 20 eller 2000 pers i publiken, vi gör helt enkelt sällan dåliga spelningar. Under dom här fem åren som vi hållit på finns det knappt en medelstor amerikansk stad som vi inte spelat i. Vi har faktiskt spelat i hela USA! Vi är always on the road.
Eye: Otroligt! Jag har läst någonstans att ni gör runt 300 spelningar om året, stämmer det?
Steve: Ibland mer, ibland mindre.
Eye: Vad tycker du om svenska band?
Steve: Den nya svenska rocken är helt otrolig! Band som Bottle Ups vet verkligen hur det ska låta. Vår trummis Mike Buck har bäst koll och han har träffat flera i Nomads och Bottle Ups när dom varit i Austin. Folk i USA undrar hur fan svenska band kan lira rootsmusik så bra som de flesta amerikanska band försöker men inte klarar av. Det är verkligen kul att det börjar hända saker utanför Amerika. Det behövs.
Nu börjar folk rycka i Steve och det blir ännu rörigare i logen. Det har varit kul att prata med Steve; en sann Texassnubbe som kan det här med rock `n` roll. Klockan är mycket och imorgon ska Le Roi Brothers iväg till nästa svenska stad. Turnépremiären är avklarad, nu kan Steve, Jackie, Mike och Casper öppna en öl till. The Eye ser redan fram emot nästa Sverigebesök.
-----------------
Fotnot: Le Roi Brothers är ett band som jag har ett särskilt förhållande till. Precis som Steve Doerr berättade i intervjun är Le Roi Brothers främst ett liveband. Le Roi är förmodligen det band - tillsammans med Ebba Grön - som jag sett flest gånger; Ritz 1984, Glädjehuset 1985, Continental Club i Austin 1988, Rackis i Uppsala 1989 och ett litet ställe på Norrtullsgatan 1990 eller 1991 som jag inte kommer ihåg namnet på. Le Roi Brothers, kom tillbaka, jag vill se er igen!
-----------------
När jag var i Austin 1988 lärde jag känna Mike Buck efter Le Roi Brothers spelning på The Continental Club. Vi var ute två kvällar. Han kom och hämtade mig vid hotellet i sin Studebaker och så åkte vi och kollade in några band som han ville visa mig. Första kvällen såg vi Webb Wilder på legendariska Antones och andra kvällen såg vi Casper Rawls med band på ett barbeque-ställe på andra sidan floden ganska nära Barton Springs. Dagen efter skulle Le Roi Brothers åka till Houston för en tvådagars spelning och Mike frågade om jag ville hänga med, jag kunde sova i bussen om jag ville. Men jag hade ett flyg bokat som skulle ta mig till Memphis, Tennessee, samma dag som vi skulle vara tillbaka i Austin, så det kändes lite shaky. Jag ångrar det idag.
Men i Memphis träffade jag John Evans, som är professor i blues, och det är en helt annan historia. Men vi var några bluesintresserade som fann varandra i TV-rummet på vandrarhemmet. En av dem - en tjej från Australien - hade telefonnumret till bluesprofessorn. Jag och en holländare fick hänga på aussietjejen och vi åkte runt några kvällar i John Evans van och besökte bluesklubbar i det svarta Memphis. Och vi käkade grymma revbensspjäll på en diner mitt emot där Stax låg. Och medan John Evans sprang upp till Rufus Thomas lägenhet med några skivor fick vi sitta kvar i vanen, som nästan tog oss till Clarksdale, Mississippi. Det var - som det brukar heta - tider det!
-----------------
-----------------
-----------------