----------------
Intervju i Stockholm 1985
Text: Micke Herrström & Henrik Weston
The Eye gick till intervjun med Richard Lloyd med den inte allt för roliga känslan av att Richard skulle svara ja eller nej på varenda fråga. Så blev det också i början, sedan lossnade det och blev enligt The Eye en riktigt bra intervju. Vi träffade Mr Lloyd i Mistlurs studio på Roslagsgatan där inspelningen av hans nya LP pågår för fullt.
Vi hade bestämt oss för att inte fråga något om Television och Richards tidigare drogmissbruk. Det klarade vi nästan att hålla. Här följer i alla fall pratstunden med den suveräne gitarristen.
Eye: Vem producerar?
Richard: Jag.
Eye: Kommer ni att fortsätta som band efter inspelningen?
Richard: kanske det.
Eye: vad tycker du om Stockholm som rockstad?
Richard: Rockstad?
Eye: Eller bara som stad.
Richard: Bara som stad är det bra, lugnt och skönt.
Eye: Vad tycker du om din förra LP ”Alchemy”?
Richard: ”Alchemy” är lite soft, producenten hade alldeles för mycket att säga till om, den här blir hårdare, mer som tidiga Television.
Eye: Var i New York bor du?
Richard: Manhattan, nära Times Square, det är som att bo i ett zoo eller bikupa, det är vansinnigt och jag gillar det! Det finns ingen annan stad som New York.
Eye: Händer det något i N.Y. musikaliskt?
Richard: Nej, inget speciellt.
Eye: Vad är du själv influerad av, vad gillar du för musik?
Richard: Jag gillar olika hits.
Eye: Så du växte inte upp med någon speciell musik?
Richard: jag växte upp med radion på 60-talet, dom körde alla hits dygnet runt. Det första jag kommer ihåg att jag verkligen gillade var ”Be My Baby” med Ronettes, sen kom Beatles, och jag gillade dem, sen kom Stones och jag gillade dem ännu mer. ”12 by 5” är min favoritskiva (Stones första platta i amerikansk utgåva, Reds anmärkning).
Eye: Så det var då du började spela gitarr?
Richard: Nej, när jag hörde den musiken började jag lira trummor, först när jag hörde Jimi Hendrix och tidiga Pink Floyd började jag med gitarren.
Eye: Var växte du upp?
Richard: I Pittsburgh och New York mest New York.
Eye: Var det när Television började som du blev professionell musiker?
Richard: Innan Television var jag professionell slusk. Jag har alltid varit professionell musiker, jag var själv anställd och sparkad.
Eye: Hur mötte du de andra i Television?
Richard: Genom Terry York, han hade ett stort hus i China Town där jag var inhyrd, han ägde också en bokhandel som sålde böcker om gamla filmer, Richard hell och Tom Verlaine jobbade bägge där och Terry såg att allt jag gjorde var att spela gitarr dygnet runt. Han sa att eftersom du ändå inte orkar göra nåt kan di väl i alla fall sätta ihop ett band, jag känner en kille som håller på precis som du. Det var Tom. Så hände det enligt mig.
Eye: Jag har läst i en tidning att du hade satt in en annons i en tidning där du sökte ett band.
Richard: för några år sen gjorde jag det, det funkade inte, jag visste förvisso vad som skulle hända, jag blev terroriserad dag och natt av de mest utflippade dårar jag råkat ut för, en kille kom med en elgitarr med en sträng på och ville spela tibetansk punk.
Eye: Vad gör du när du inte spelar.
Richard: Ingenting, jag brukade bli hög.
Eye: Är du diktator i ditt nya band?
Richard: Det vill jag inte vara, jag talar inte om för de andra hur de ska spela men det är inte en diplomatisk situation, typ Richard Lloyd Quartet.
Eye: hade du hört de svenska musikerna innan du började spela med dem?
Richard: Nej, Keith (Patchel) hade det och han sa att de var bra och då visste jag att de var bra.
Eye: Gillar du att turnera?
Richard: Ja, jag hatar att sitta fast på samma ställe, vill alltid vara i rörelse. Ju mer man rör på sig, ju mindre chans att komma i olag med sig själv.
Eye: Tycker du texter är viktig?
Richard: I vissa fall tycker jag texten är viktig, om det är något man känner väldigt starkt för fast å andra sidan, när jag var i tonåren kunde jag digga den mest absurda skit bara snubben kunde spela bra gitarrsolon.
Eye: Gick du på collage?
Richard: Nej, jag bestämde på high school att jag var popstjärna, så det var bäst att jag inte gick i skolan mer. Alla sa: Ha ha ha du blir aldrig någon musiker, det är nog bäst att du skaffar dig en utbildning i alla fall. Och jag sa bara i alla fall?! Det är ju löjligt, jag ÄR musiker! Jag tänkte att om jag gick i skolan så var det för att jag var rädd, rädd för att det aldrig skulle hända. Sen började jag ta med min gitarr till skolan istället för böcker, jag var ju musiker, jag studer4ade gitarr istället.. Det fanns ett stort rum i skolan där det var meningen att man skulle studera, dit brukade jag gå med några kompisar, vi satt där och jammade utan några förstärkare eller något. Varje dag kom det fler och fler folk, mot slutet var vi 300 pers som hade stora fester, lärarna blev tvungna att plombera igen rummet till slut.
Eye: När du spelar nu förtiden i N.Y. kommer det en samma publik som under Televisiontiden?
Richard: Ja, många av dem, jag och min publik är vänner, vi har känt varann sen 74-75 när medlemmarna i Television brukade spela på små barer. Det var verkligen en fin tid i New York, alla gjorde någonting, musiker, konstnärer, författare, det hände så mycket att man kunde skriva om det, det var så tidningen New York Rocker kom till, man var med i klubben så att säga, alla kände alla. Något sådant ser jag inte i Sverige, visst finns det en del bra band, men vart ska man gå… Ritz?? En Zanzibar-kväll?? Och så frågar ni vad jag tycker om Stockholm som rockstad.
Eye: vad driver dig att fortsätta med spelandet?
Richard: Jag gör inte det här för att jag vill, utan för att jag är tvungen. Jag har inget val.
-----------------
-----------------
-----------------