----------------
Intervju i Vaxholm och telefonintervju till Manchester
Text: Pelle Kruse och Andreas Kemi
En tisdagskväll i början av oktober ringde den här tidningens grundare och initiativtagare upp mig på min dåvarande tillflyktsort och frågade mig ifall jag hade lust att hänga med ut till Vaxholm och Träffa Martin Hannett. Martin Hannett var vid den här tidpunkten en för mig helt okänd figur, men då jag ändå inte hade någonting för mig tyckte jag det kunde vara på sin plats med en Vaxholmsresa.
På vägen ut till den vackra skärgårdsstaden några mil norr om mälardrottningen, östkustens verkliga pärla, berättade Kemi att Martin Hannett - eller Martin Zero som han också kallar sig - var den som producerade Buzzcocks första legendariska ep ”Spiral Scratch”, Slaughter and the Dogs första grejer och även Joy Division. Mina tankar när jag hörde sådana band var ganska blandade, okej Buzzcocks och Slaughter hade sina ljusa stunder, men brittisk industrirock har aldrig varit min kopp te. Hur som helst kom vi till studion där herr Hannett arbetade med det danska bandet Johnny and the Demons.
Då man kommer in i huset, där studion är belägen, finns det rakt fram en dörr som leder till ett TV-rum. Inne i rummet satt en snubbe som påminde ganska mycket om Peter Green till utseendet. Hans trötta ögon iakttog förstrött Bette Midler som fjantade omkring på TV-skärmen och skulle föreställa en nedkörd rockstjärna.
Kemi presenterade mig för Martin Hannett och vise versa så att sedan var det bara att sätta sig ned i den mjuka soffan och börja prata strunt som vanligt. Martin berättade att han hade problem med trummisen i the Demons.
M.H: Det är alltid problem med trummisar, psykopater allihop. Den här djäveln han sackar hela tiden. Jag orkar inte mer idag. Jag brukar alltid sno pukorna av trummisarna så att dom kan koncentrera sig på att hålla takten.
Vi tar varsin öl och går upp och sätter oss i kontrollrummet.
Eye: Maxat mixerbord, det värsta jag sett.
M.H: Ja det är nästan lika bra som i vår studio i Manchester, men trummisen sackar och det kan jag inte reparera med bra ljud.
Eye: Jaha, vad tycker du om Sverige då?
M.H: Det är ju inte klokt. Man kan ju inte ens få en pilsner före klockan tolv, och sedan har de fräckheten att ta över 30 kr för smörjan.
Då vi har kommit så långt i vår intervju stegar Kemi in i kontrollrummet och berättar att trummisen i the Demons just har iordningställt en middag till herr Hannett.
M.H: Herre Jesus, den här trummisen, nu ska han säkert försöka ta livet av mig.
Martin sticker iväg in till köket, och Kemi tar plats bakom mixerbordet. Han berättar att Demons är oroliga för att de inte får någonting gjort då Hannett bara sover och tittar på TV hela dagarna. Vidare berättar Kemi att Martin var med och startade Factory Records i Manchester och att han nu sedan något år arbetar med ett nytt bolag, Thin Line Productions, tillsammans med Howard Jones, och att dom har ett nytt band som heter Stone Roses på gång. Det är föresten samma band som The Eye plockade hit på en kaotisk turné våren 85. Kemi lägger på Stone Roses singel och vi lyssnar på den, men den är inte speciellt kul att lyssna på, men Martin verkar ju schyst och bjuder på öl så trots att han bara verkar jobba med värdelösa band gör han i alla fall ett sympatiskt intryck på mig.
Nu stannar vi upp i berättelsen för att nu har vi kommit till ett avgörande ögonblick i min musikaliska utveckling. Jag har aldrig varit vän av monoton brittisk industrimusik, Manchester betyder för mig Hollies och Buzzcocks. Det har hittills hade hört av Joy Division ansåg jag vara rena skiten.
Berättelsen fortsätter då Martin återigen kommer in i kontrollrummet och hör att vi lyssnar på Stone Roses singel. Han börjar rota i sin väska och upp ur skiten kommer mastertejpen av Stone Roses LP. Då bandet börjar rulla i bandspelaren stannar plötsligt världen. Jag trodde att den lede fi hade börjat bomba Vaxholms fästning eller något liknande, ljud åkte runt i rummet och träffade mina trumhinnor som välriktade pilar medan jag krampaktigt höll mig stolens karmar för att inte rasa i golvet eller sväva ut i hamnen eller något sådant. Jag lyckades efter att ha genomgått denna revolution och sedan stapplat ner till TV-rummet igen lugna mig så pass mycket i alla fall så att jag kunde fråga hur lite om herr Hannetts bakgrund. Han berättade att han jobbat som journalist på NME ett tag så att han kände halva den brittiska musikjournalistkåren men att NME hade blåst honom på pengar så att hans journalistbana fått ett hastigt slut.
M.H: Musikpressen, i alla fall den brittiska är för mycket, dom skriver bara en massa smörja. Snygg klocka du har förresten, var har du fått tag på den?
Eye: Jag har fått den.
M.H: Jag har hittat min, så den var också gratis.
Eye: Jag hittade en kampera i På McDonalds då jag var i London, men jag har inte mycket användning för den då jag aldrig vet vad jag ska plåta. Det blir hunden och sånt.
M.H: Det är ungefär som Morrissey i the Smiths. Han försökte bli fotograf men det gick inte bra så han blev rockstjärna istället.
Klockan blev ganska mycket, ungefär som nu då jag skriver det här, så sa adjö till Martin och åkte in till Stockholm igen. En lördag någon månad senare ringde vi upp Martin för att göra en telefonintervju.
Kl 15.00: Vi ringer hem till Martin i Manchester och en kvinna svarar oss försöka igen om en timme för då ska han vara hemma.
Kl 16.00: Samma kvinna svarar igen. Jag vet inte var han är, men försök om en timme igen. Nu börjar jag deppa. Missa en toppmatch i Tipsextra för att göra en intervju med Martin Hannett som var spårlöst försvunnen.
Kl 17.00:
Eye: Har Martin kommit in ännu? Kvinnan i andra luren: Ja vänta lite så kommer han.
M.H: Ja hallå?
Eye: Ja hej, det är från tidningen The Eye i Stockholm. Vi hade kommit överens om att vi skulle göra en telefonintervju idag.
M.H: Ja just det. Du, kan du ringa igen om en halvtimme, jag måste äta lite frukost.
Kl 17.30:
Eye: Tjena, Eye här igen.
M.H: Hej. Du, kan du ge mig 45 minuter till, jag har inte hunnit äta ännu. Jag är ledsen för att det är så här, men du vet hur det är…
Kl 18.15:
Eye: Hej Martin.
M.H: Hej du. En timme till, kan du ringa om en timme?
Kl 19.15:
Eye: Hallå Martin.
M.H: Hej Eye.
Eye: Har du ätit?
M.H: Vänta ett tag, jag ska bara byta till telefonen i badrummet. Häng kvar i luren. 20 sekunder går.
Eye: Mår du bra Martin?
M.H: Ja, det är bara så svårt att få lite lugn och ro i det här huset. Vänta jag ska byta till en annan telefon. 20-25 sekunder går.
M.H: Nu är det lugnt, nu kan vi sätta igång.
Eye: Okej, varför var du inte på fotbollen idag? Det var ju toppmatch i Manchester, gillar du inte fotboll?
M.H: Klart jag gillar fotboll. Man är ju alltid intresserad av hur det går för Manchester United.
Eye: Vad åt du till frukost?
M.H: Två danska öl, ett par mexikanska kex och ett par tyska korvar.
Eye: Var det Carlsberg?
M.H: Ja.
Eye: Hur kom du på det här med att göra skivor?
M.H: Jag var med i en trio och vi delade trummis med ett annat band så jag brukade sköta ljud och ljus åt dom. Dom hade en stående spelning på Roundhouse i London så det var där jag lärde mig lite om ljud.
Eye: När gjorde du din första skiva?
M.H: Samma år som United vann cupen, 76. Jag producerade en platta med Belt and Braces Roadshow. Sen gjorde jag i samma veva musiken till en animerad film som vann pris vid en filmfestival i Canada och sen började det rulla av sig självt.
Eye: Då jag hörde vad du hade gjort med Stone Roses då vi var ute i Vaxholm höll jag på att ramla av stolen. Det var så starkt, som en hel Wagneropera komprimerad till tre minuter.
M.H: Bandet ville låta aggressivt, så jag gjorde vad kunde för att det skulle låta aggressivt.
Eye: Du är ingen demonproducent som bestämmer över allt i studion?
M.H.: Nej, jag försöker bara ge min syn på vad jag hör. Man försöker få musikerna att göra någonting extra, lite mer än dom gör i vanliga fall. Men jag utgår ifrån vad dom har att säga, sedan arbetar vi tillsammans. Jag ser mig själv som en dirigent.
Eye: Det är ju inte musik man hör på radions topplista direkt.
M.H: Nej, jag vill göra något som håller ett tag. Det är som gamla Motownsinglar, då jag hör en gammal Motownsingel tänker jag alltid på när jag hörde den första gången och minns. Så hoppas jag att min musik fungerar också. Konst handlar om liv och död, det går inte att jämföra med ett paket pappersnäsdukar. Du jag måste sluta nu men ring mig vida samma tid imorgon och ta det lugnt.
Eye: Okej, jag ska försöka få tid att ringa imorgon.
Sedan dess har det ett par månader och då vi ringer igen är det plötsligt den 13 januari 1986.
Ring ring……….
- Hannett.
Eye: Hej, tidningen The Eye i Stockholm, har du Martin där?
Damen i andra luren: Nej men ring igen om en kvart, då bör han vara hemma.
20 minuter senare.
Ring ring………
- Hannett
Eye: Hej Martin, Eye här.
M.H: Tjena Eye, Gott Nytt År!
Eye: Detsamma. Hur mår Martin Hannett 1986?
M.H: Bara bra. Jag har blivit pappa: Där tar samtalet en sådan vändning (en stolt far ni vet) att vi ska bespara läsarna det som sägs under de närmaste minuterna.
Något senare.
Eye: Hur går det för Stone Roses, har LPn kommit?
M.H: Jag tror vi har förlorat kontakten med dom. Dom har rakat sina skallar och proppar i sig en massa syra. Dom spelar inte en live längre.
Eye: Kommer ni att släppa LPn ändå?
M.H: Jorå, det ska bara arbetas lite mer med den.
Eye: Hu är det med Howard Jones föresten?
M.H: Jag har inte hört av honom på en vecka, för han har tappat bort sin hund.
Eye: Sin hund?
M.H: Ja, hans hund har sprungit bort så han är helt upprörd.
Eye: Jag läste i en gammal NME att Stone Roses singel var så urusel att inte ens ditt namn kunde hjälpa den.
M.H: Ja, jag vet vilken artikel du menar, ha ha ha.
Eye: Påverkade kritiken skivförsäljningen något?
M.H: Nej, faktiskt inte för alla artiklar som skrevs kom ungefär två månader efter det att singeln släppts. Dom spelar den faktiskt då och då i radion fortfarande.
Eye: Sålde den något?
M.H: Nej vadå, vi pressade 2000 ex och dom tog ju slut direkt. Det var liksom skivan som inte gick att få tag på.
Eye: Hur går det med Johnny and the Demons platta du jobbade med i Stockholm?
M.H: Jag vet inte. Jag har inte hört ett ord från dom sedan jag åkte hem.
Eye: Va?? Skulle inte dom komma över till England och slutföra mixningen?
M.H: Vet inte, jag förstår inte hur dom ska kunna göra klart den.
Eye: Tror du att du kommer över till Sverige något mer?
M.H: Jag vet inte, kanske framöver någon gång. Bara jag slipper alla danska människor omkring mig. Men då ska jag försöka vara mer i Stockholm. Vaxholm är en trevlig fiskeby, men jag vill gärna träffa lite folk, som Pelle Kruse. Han var schyst!
M.H: Kruse sitter här bredvid mig och hälsar.
Sedan övergår intervjun mer i Martin Hannetts roll som den stolta fadern och The Eye vill gärna bespara sina läsare sådana utsvävningar. Just nu arbetar Martin Hannett med en snubbe som heter Andrew Williams som tydligen är någonting alldeles extra. Han nämner också att han inom en snar framtid troligen kommer jobba med Rain Parade. Martin hälsar The Eyes läsare att ”de ska ta det lugnt”.
The Eyes redaktion gratulerar Martin och fru Hannett till deras en månad gamla Fred.
-----------------
Fotnot: Martin Hannett dog i april 1991. Han blev 42 år.
-----------------
-----------------
-----------------