----------------
Text: Peter Sjöblom
Hur många gånger har jag inte försökt skriva nåt djupt och förnuftigt som inledning till den här intervjun med Jeffrey Lee Pierce? Varje gång har jag misslyckats, kanske därför att jag inte är en tillräckligt bra skribent för att återge den där innerliga blueskänslan som Jeffrey Lee Pierce utstrålar i ord.
Pierce är så pass unik att han inte låter sig sin personlighet fångas så lätt med några ord. Det som finns förevigat på fyra Gun Club-LPs och hans solo-LP ”Wildweed” är något större än vad som språket kan återge. Så, låt Jeffrey Lee Pierce själv berätta.
Eye: Varför sprack Gun Club?
Jeffrey: Det är bara en fråga om att byta namn. Det är fortfarande min musik så för mig är det samma sak. Alla i Gun Club är fortfarande mina vänner och fina musiker, men låtar som ”Sensitivity” och ”Love and desperation” skulle vara helt omöjliga för dom att spela.
Eye: Är låtarna på ”Wildweed” något som skrevs innan Gun Club la av eller är det helt nytt material?
Jeffrey: En del är sånt som funnits länge. ”Sensitivity” gjordes redan långt före Fire of Love-LPn. Nu inser jag att det är en av dom svåraste låtar jag nånsin skrivit. Det är svårt även för oss nu att göra göra den och det hade inte varit möjligt med Kid Congo. Den har en del konstiga ackord och Kid som spelar med öppen E-stämning hade behövt lära sig spela gitarr på nytt.
Eye: Försökte du nånsin spela nåt av det här materialet med Gun Club?
Jeffrey: ”Hey Juana” tror jag vi gjorde nånting med eller åtminstone något som liknade den. Det är den lättaste och jag tror inte att det skulle nåt problem med ”Sex Killer”.
Eye: Tror du det är svårt att som lyssnare få ut nåt av dina texter?
Jeffrey: Det vet jag inte. Jag förstår dom.
Eye: Men har texterna nån betydelse för dig eller är det bara ord som låter rätt?
Jeffrey: Visst har texterna betydelse för mig. Vanligtvis är det väldigt personliga. Några är på kul, några andra mer allvarliga. Det handlar om rätt stämning.
Eye: Har det nån betydelse för dig om folk förstår texterna, försöker du kommunicera igenom dom?
Jeffrey: Jag försöker inte tvinga texterna på nån. Jag bekymrar mig inte så mycket för det. Jag tycker dom flesta är ganska raka. I mycket av det som är kul läser folk in alldeles för mycket otroliga saker. Det finns väl en del ord som betyder nåt, men vadå, det är helt upp till lyssnaren. Jag vet inte vad låtarna handlar om.
Eye: Kände du dig lättad när Gun Club la av?
Jeffrey: Ja definitivt. Det innebar att om jag skrev tre låtar kunde jag spela alla tre istället för bara en av dom. Den senaste skivan är inte lika deprimerande som Gun Club-plattorna är. I och med att jag gjorde skivan i eget namn kände jag att jag inte hade något rykte att leva upp till, att jag hade friheten att göra vad jag ville.
Jeffrey Lee Pierce berättar att under Gun Club perioden med ”Miami” och ”Death Party” var han inne i en låg känslomässig period, något som släppte något under inspelningen av ”Las Vegas Story”. Han berättar också att han hade låtarna till både ”Fire of Love” och ”Miami” klara redan innan inspelningarna av ”Fire of Love” börjat, och live- LPn ”The birth the death the ghost” bara var ett sätt att få ut det gamla överblivna låtmaterialet så att han till 100 procent skulle kunna koncentrera sig på nya saker. Samtidigt poängterar han att ”The birth” är den enda liveplatta som officiellt finns med Gun Club, och från början skulle den endast finnas tillgänglig för medlemmarna i fancluben. Alla andra plattor som ”Sex Beat”, ”81”och ”A Love Supreme” enbart är att betrakta som bootlegs och att tillverkarna bara är ute efter att tjäna pengar på hans och de andra Gun Club-medlemmarnas namn. Särskilt upprörd blir han när jag berättar att ex-medlemmen Ward Dotson, numer i Pontiac Brothers licensierat en tape till franska Offence Records.
Jeffrey: Det rövhålet! Han var inte gitarrist hos oss speciellt länge, utan han hade bara turen att vara med på första skivan. Vilken tjuv! Det är ren stöld! Alla som köper den skivan är inget av mina fans. Det är bara ett sätt att stoppa pengar i egen ficka och att exploatera min, Kids och Patricias image.
Om Jeffrey Lee skulle ha pengar och möjligheter skulle han låta dra dessa suspekta och obskyra franska bolag som Lolita och Offence inför rätta, men så länge som franska regeringen och de franska lagarna inte bryr sig mer än de gör finns det inte så mycket att göra åt det.
Vidare i intervjun.
Eye: Finns det något du känner saknad av från Gun Club, något som du inte kan göra nu men som du gjorde i Gun Club?
Jeffrey: Öhhh… nej, inte direkt. Vi gör likadana turnéer nu som då, spelar på samma ställen. Men jag önskar jag kunde spela mer med Kid, men då måste jag hitta nån typ av musik som är lättare. Men jag vill att han och jag gör nånting nån gång. Men nu kan jag också arbeta med band som Cocteau Twins. Jag skulle älska att få göra en sån grej. Dom ska producera några spår åt mig, det ska bli intressant.
Ett samarbete med Cocteau Twins. Det låter det. Frågan är hur Jeffrey Lees köttiga rock skulle kunna må bra av Cocteaus lättvindiga och fluffiga fraspop. De har aldrig gjort sig kända för att prestera något av bestående värde. Nåja, tiden får utvisa. Istället för jag hans tidigare planer på att spela jazz på tal. När jag pratade med honom när han var här sista gången med Gun Club, så nämnde han att han var intresserad av jazz.
Jeffrey: Jazz är svårt att spela. Allt jag kan göra är använda det som influenser.
Eye: Jag hört talas om att du skulle ha spelat med några jazzmusiker i London.
Jeffrey: I London? Nej, det var i Portsmouth, det var en massa folk som bestämde sig fär att spela jazz. Vi kunde inte, det blev bara en massa oväsen… Det var bara för några vänner på The Embassy Club så att vi skulle få tiden att gå. Vi låtsades vara jazzmusiker, men vi visste inte hur man gjorde ha ha ha. Andy Anderson spelade vibes eller nåt. Ollie från Specimen spelade tenorsax, jag spelade piano. Steve Berlin från Los Lobos var också där och spelade sax.
Eye: Hur kom det sig att du hittade musikerna som finns på ”Wildweed”? Du är ju inte nån som man förknippar med Cure (Andy Anderson spelade trummor med The Cure en kort tid).
Jeffrey: nej, jag vet inte så mycket om deras band och jag har inte hört deras skivor. Vi träffades på The Embassy ha ha ha. Jag lyssnar knappt på några moderna grupper.
Eye: Du är nära vän till Nick Cave?
Jeffrey: Ja, men jag lyssnar inte på hans skivor heller. Jag hörde hans nya, och den var riktigt bra. Han är som jag, lyssnar inte heller på så mycket samtida musik, mest gammal blues. Jag lyssnar mycket på internationell musik och Beatles. Somliga av låtarna hade en ursprungsidé nära Beatles, även om det inte blev så mycket kvar på skivan. Där finns mycket soul och rythm & blues över det hela. Bob Dylan och Lou Reed-influenserna märks också. Jag är mer inne på folkmusik och liknande. Jag har inga skivor med mig, de finns alla i Amerika fortfarande, men jag köpte tillbaka några helt nyligen.
Eye: Bor du i USA eller England nu?
Jeffrey: Jag bor i England hela tiden och har inga planer på att flytta tillbaka. Det finns ingenting som händer där nu. Till och med de mest intressanta banden som Green On Red tillbringar mer tid här än i USA.
Eye: Tror du amerikaner är mer trångsynta vad gäller att lyssna på musik än vad andra är?
Jeffrey: Ja, men jag vet inte varför. Kanske för att MTV dominerar hela utbudet med 200 band ungefär. Det kanske har med hela mentaliteten att göra, det finns inget där för mig nu, det händer inget. Den enda amerikanska grupp jag gillar är Flipper, Flipper är kanon! Dom är dom enda. Flipper är en helt sjukt bra grupp med vilka jag bara hört singeln ”Brainwash”. Om den är bra? Det är fruktansvärt bra.
Jag åtknyter till ”Wildweed” och frågar hur det kändes när just den kommit ut.
Jeffrey: Bara lättnad över att den just kommit ut.
Eye: Var det ett hårt arbete med den?
Jeffrey: Ja, vi fick byta studios och producenter så många gånger därför att bolaget ville hålla inspelningskostnaderna nere så mycket som möjligt. Det tog längre tid än dom räknat med. Det tog en månad, dom trodde det skulle gå på två veckor, vilket skulle vara omöjligt. Vi skulle aldrig kunna ha gjort ”Wildweed” på två veckor med alla pålägg som tog så lång tid. Låtarna var skrivna i andra tonarter än vanligt så det blev svårt även för mig och musikerna. Det var nytt även för oss.
Eye: Försökte du medvetet skriva låtarna på ett annat sätt än i Gun Club?
Jeffrey: Jag skrev alltid låtarna på olika sätt i Gun Club.
Eye: Hade det med dig som person att göra, eller med musikerna som du arbetade med?
Jeffrey: Jag vet inte riktigt vad det beror på men jag försöker att aldrig göra samma sak två gånger. Och även om det finns likheter mellan vissa låtar så är det ju sånger med olika melodier.
Eye: Men har inte det mycket med soundet på skivan att göra? Som ”Fire Of Love” har ju ett ganska rått ljud medan ”Las Vegas Story” är mer kompakt i ljudet än ”Miami”.
Jeffrey: Jovisst, och det kommer att ändra sig till nästa gång igen. I synnerhet som vi kommer att jobba med producenten till Cocteau Twins. ”Wildweed” är ju något helt annorlunda i förhållande till dem, men jag är intresserad av att förändras, utvecklas.
Fotnot: Jeffrey Lee Pierce dog i mars 1996. Han blev 38 år.
-----------------
-----------------
-----------------