----------------
Intervju i Oslo 1986
Text: Willy B
”Chuck Berry riffin drove me into my teens
The way I swaggerd it was pure James Dean
In Indochine things were getting hot
I found the answer on a used car lot”
Alla som känner igen ovanstående textrader vet säkerligen att de kommer från en LP vid namn “Savage Eye”, utgiven på Swan Song Records I december 1975, och att bandet som spelar är The Pretty Things. De som också visste att låten heter ”Under The Vulcano”, första låten på första sidan, behöver nog inte höra någon historia om Pretty Things över 20 år långa karriär. I så fall kan du hoppa över några rader och börja läsa intervjun i slutet av artikeln. Men för er andra kommer här några detaljer.
The Pretty Things bildades i september 1963 och gav ut sin första singel ”Rosalyn” nio månader senare och följde upp med ”Don´t Bring Me Down” som gick upp på den brittiska tio i topp-listan i oktober 1964. Deras första LP, som kom ut tidigt 1965, är efter 20 år fortfarande den bästa engelska R&B-plattan som gjorts. Efter den började deras popularitet sjunka kraftigt. Ja, även musikaliskt gick det utför med The Pretty Things och vid slutet av 1966 befann de sig på botten av sin karriär. Men då hände två saker. För det första bytte bandet medlemmar. Endast Phil May (sång) och Dick Taylor (gitarr) fanns kvar i orginaluppsättningen. För det andra la de om kursen från R&B till det psykedeliska hållet. Först kom singlarna ”Defecting Grey” och “Talking About The Good Times” och i december 1968 kom LPn “S.F. Sorrow” som förutom att vara den allra första rockoperan också är en av de bästa skivor som någonsin gjorts. 1970 kom uppföljaren ”Parachute”, även den en riktig guldplatta. De gick tillbaka till sina rock n roll-rötter med ”Freeway Madness” 1972, ”Silk Torpedo” 1974 och den redan nämnda skivan ”Savage Eye” 1975. Bandet splittrades 1976 men gjorde en återföreningsspelning i Holland i juli 1978, mer eller mindre som en förvarning för skivan ”Cross Talk” 1980. Live-LPn ”Live At Heartbreak Hotel” dök upp 1984 och så är vi framme i nutiden.
Jag befinner mig nu på Vika-Teatret i Oslo. Det är den 31 mars 1986 och The Pretty Things ska spela här om ungefär fyra timmar. De tre färskaste Pretties-medlemmarna, de holländska bröderna Roylf och Boebe Ter Veld, som utgör den nya rytmsektionen, och amerikanske gitarristen Perry Margoleff, är fullt upptagna med soundchecken i konsertlokalen intill. Men bredvid mig i baren har jag de två originalmedlemmarna Phillip Dennis Arthur May och Richard Clifford Taylor. De ser båda rätt så trötta ut, men vem skulle inte göra det efter att ha suttit instängd i turnébussen hela vägen till Oslo.
Taylor dricker kaffe, May vill ha öl, men det är omöjligt att få vid denna tidpunkt. Det är tolv, eller åtminstone elva och ett halvt år sedan Pretty Things var i Norge senast, och May och Taylor är faktiskt de enda kvarvarande medlemmarna från Heratbreak-plattan för 18 månader sen.
May Förklarar:
- Vi, Dick och jag, upptäckte att vi inte längre lät som The Pretty Things, och därför ändrade vi sättningen. Vi ville inte längre ha blås och keyboards, utan vi ville ha ett band med ett riktigt gitarrsound, more angry and guts. Heartbreak-sättningen lät som något tråkband som lirade The Pretty Things greatest hits!
Ärligt talat så är den plattan knappast en av mina Pretties-favoriter. Den delar bottenplatsen med ”Emotions” som den sämsta Prettiesplattan av alla (nåja, De Wolfe/Butt-skivorna har ju inte en chans, men de var aldrig gjorda för kommersiellt bruk heller!). Men den sättningen var egentligen inte menad som ett nytt Pretty Things. Och Phil bekänner detta:
- Vi brukade spela ute som Phil May and friends eller något annat, men överallt annonserades vi som The Pretty Things, eller Ex-Pretties, så vi bestämde oss för att använda namnet igen.
Jag har en egen teori här. Namnet The Pretty Things är mer legendariskt än berömt och de har alltid setts som ett band. Jag menar, jämfört med till exempel Jethro Tull eller något annat band där en medlem är stjärnan i gruppen eller bestämmer allt, i ordets värsta bemärkelse. Trots att Pretty Things bara lyckades överleva sex månader utan Phil May har de alltid varit ett band, och inte en orkester med en dirigent.
Det råder dock ingen tvekan om vem som är bandets ledare idag. Det är Phil May som styr skeppet med lite hjälp av Dick Taylor. Apropå Dick Taylor så är det första gången som jag träffar honom. Det är en trevlig kille som börjar se lite gammal ut, och det är han nog också, men va fan, han har sitt hjärta i musiken och det är ju det som räknas. Denne Taylor är faktiskt något av en legend, bland annat spelade han bas i den första sättningen av The Rolling Stones. Ett band som sålde miljontals skivor fram till 1973 då deras bad boy Keef närapå dog i en överdos. De hade också en sångare som hette Nick Jagger eller något sånt, och som snudd på dör av för mycket sex. Men eftersom Taylor väl blivit frågad alltför många gånger om hur det var att lira med Stones frågar jag istället om han är trött på frågan!
Taylor garvar:
- Well, jag svarar alltid samma sak. Jag ångrar inte att jag la av med Stones. Jag kan inte gå runt och tänka att ”varför slutade jag spela med Stones”. Hur som helst, med deras livsstil hade jag kanske varit död nu.
Enligt Taylor startade han Pretty Things därför att Phil May, som han kände från Sidcup Art School, tjatade på honom om det. Phil May skulle spela kompgitarr men fick lov att sjunga tills de fått tag på en permanent sångare. De upptäckte snart att de inte behövde någon annan! I Phil May hade de en av de bästa rocksångarna någonsin.
Vi börjar prata om deras skivor från 60-talet och talar om att min favorit är ”S.F. Sorrow”. Jag har alltid undrat om den var skriven från början till slut innan de gick in i studion eller om idéen utvecklades under inspelningen.
Dick Taylor:
- Vi hade spelat in en demo på sex låtar och det var under inspelningen som vi fick idéen. Phil kom med den här storyn och…
Phil May avbryter:
Det började egentligen långt före dess. Vi ville experimentera. Jag minns att vi hade spelat in en tiominutersversion av ”Defecting Grey” och Norman Smith, vår producent, kom tillbaks från ett sammanträde med cheferna på EMI och talade om att vi var tvungna att korta ner låten till tre minuter. Vem hade hört talas om en singel på tio minuter? Maxisinglar existerade ju inte då. Men efter en del hårt jobb så lyckades vi få ner den till ungefär fem minuter…
Tillbaks till ”S.F. Sorrow”. Man ansåg att den var före sin tid, och det är den på sätt och vis fortfarande. Den kanske är det år 2006 också, tidlös skiva helt enkelt. Men den sålde inte mycket 1968-69. Phil anser att det berodde på dålig marknadsföring:
- BBC vägrade spela den, de tyckte låtarna var för långa och inte tillräckligt kommersiella för radio. Dessutom var väl vissa texter lite magstarka för dem. Jag menar en låt på skivan; ”Bracelets Of Fingers” handlar om onani, och det fanns ju knappast en chans att den skulle spelas i radio.
En roadie dyker plötsligt upp och ber May och Taylor att komma upp på scenen. Och snart har de fått ordning på både gitarrljudet och mickarna. De gör en förbluffande version av ”L.S.D.” med diverse neopsykedeliska ljud och det verkar som om låten snarare skulle varit med på ”S.F. Sorrow” än någon av R&B-plattorna de gjorde för Fontana.
Själva giget hade både toppar och dalar. Alla i bandet spelade och sjöng bra, och May bevisade verkligen att han fortfarande hör hemma bland de stora pojkarna. Jag tycker dock att de spelade alltför mycket material från mitten av 60-talet. En blixtrande version av ”Havana Bound” (Freeway Madness, 1973) och två låtar från LPn Cross Talk; ”Office Love” och ”She Don´t” kunde ändå inte hindra mig från att tycka att ett par låtar ifrån ”S.F. Sorrow” och ”Parachute” hade gjort det hela lite vassare. Men nåja, deras versioner av ”Rosalyn” och ”Judgement day” och inte att förringa den stora finalen med diverse norska vänner på scenen i låtarna ”Cry To Me”, ”Honey I Need” och ”Route 66” var tidlösa! Och vad mig anbelangade hade året lika gärna kunnat vara 2086.
-----------------
-----------------
-----------------