The Eye #7
----------------
Text: Henrik Weston
1984 spelade The Saints i Sverige för första gången sedan 1977. Då, sommaren 1984 när jag fick höra talas om att Saints skulle komma till Sverige blev jag väldigt glad. Kan ni tänka er, Chris Bailey - the garbage man himself i lilla Sverige! Jag ringde upp Flying Kemi (The Eyes redaktör) och sa åt honom att ordna en intervju. Sagt och gjort, Kemi fixade en träff med Chris Bailey. Men på något sätt blev det en missuppfattning om tiden, och allt blev fel. När vi kom till Hotell Domus där Saints bodde hade Saints redan åkt iväg till nästa svenska stad. Vilken långnäsa. Där stod vi och hade missat en träff med Chris Bailey! När så The Saints dök upp i Sverige igen var det inget snack om saken; den här gången skulle det intervjuas, och det med råge!
Om du sätter på en platta med The Clash, Generation X eller något annat punkbands första LP-skiva. Vad tycker du? Låter det inte tamt och tunt? Om du i stället lägger på en Saints-platta, kanske Eternally Yours från 1977. Eller hur, visst låter det annorlunda, visst är Saints speciella med sin osnutna energi:
Ain´t nobody tells me what to do now
I heard all the lies and been promised the world
But no businessman is gonna use or confuse me
Cos I ain´t no puppet for the capital gain
fräser Bailey i låten Lost And Found och syftar givetvis på skivbolaget som ville att Saints skulle fixa punkkläder och punkfrisyrer för att öka skivförsäljningen. Saints passade inte in i London 1977. Det var egentligen ingen som riktigt förstod vad de höll på med eftersom de inte såg ut som några punkare. Men visst lirar de punk, och de var kanske punkigast av alla genom sin antipunkattityd. På Eternally Yours levererar Saints flera odödliga punk/garagelåtar samtidigt som de visar sin avsky över den pågående punkvågen. Det är lätt att i efterhand förstå varför Chris Bailey fick så många fiender i London (Johnny Rotten var en av dem). Låten Run Down speglar Saints syn punken i ett nötskal:
Call up your chauffeur and your hire car
Down the West End to your favorite bar
Talk, it´s gonna save your life
Before the pills can go to far
You´re lost in a masquerade
Old heroes live on, they never fade
På Saints tredje platta – Prehistoric Sounds – som släpptes fem månader efter Eternally Yours har bandet lugnat ner sig betydligt. Men samtidigt som låtarna är förhållandevis lugna är det också en rå platta. Hela skivan går i moll och Chris Bailey väser med samma monotona stämma hela plattan igenom. Prehistoric Sounds är kanske gruppens mest genomarbetade skiva, och många håller den som gruppens bästa. Det är inte lätt att välja ut en ”bästa-skiva” med ett band som levererat så många bra plattor. I´m Stranded, Saints klassiska debutplatta, hade släppts 18 månader tidigare. Med låtar som I´m Stranded, Messin With The Kid och Eurotic Neurotic hade bandet skrivit in sig i musikhistorien. Och vilken debutplatta det är! Plattan tål att jämföras med andra klassiska debuter som Stooges, New York Dolls eller Sex Pistols, sån klass och attityd är det på skivan. Ni bör vid det här laget ha förstått att Saints är ett av mina favoritband, och att det här börjar likna en hyllningsartikel i stället för en intervju vilket ju var meningen från början. Vi säger stopp, nu får det vara nog! Cut the crap!
Till intervjun: Klockan är 12.30 den 11 november 1986 och The Eye bordar Lady Hamiltons yacht Mälardrottningen där The Saints bor. The Eye träffar Chris Bailey medan Aftonbladet får prata med Ivor Hay, Saints originaltrummis som börjat spela med Bailey igen.
Eye: Hur fick ni skivkontrakt?
C.B: Vi pressade upp I´m Stranded i några demoex, sen gick vi runt till några skivbolag och ett nappade och sen kom pengarna med posten.
Eye: Ni flyttade till London 1977. Ni var unga då, runt 19-20, var det svårt och jobbigt?
C.B: Det var förvirrande. Vi visste inte hur rockbranschen fungerade, vi kom dit och var allvarliga, gjorde vår grej och då säger skivbolaget (Harvest, underbolag till EMI): ”Ni måste klippa håret!” Va fan, vi ville inte bli hunsade, bli förknippade med ett visst sorts mode så det funkade inte alls. Men England har alltid varit jävligt modeinfluerat, here today gone tomorrow.
Efter gruppens tre första plattor beslutar sig bandets gitarrist och trummis Ed Kuepper och Ivor Hay för att återvända till Australien. De är trötta på England. Saints första basist Kym Bradshaw återvände redan efter några månader i London. Men vår vän Chris Bailey bestämmer sig för att stanna, vad hände?
C.B: Jag och Alasdair Ward (Kyms ersättare) bestämde oss för att fortsätta med Saints. Vi fick kicken av EMI och hamnade så långt ner i skiten som det bara går att komma. Men vi gav inte upp, utan fortsatte att repa med olika musiker. Men ingenting hände, så Alasdair fick nog och åkte till Croydon och bildade ett hårdrocksband innan han senare hamnade i The Damned. Jag fortsatte, fick kontrakt med New Rose och på den vägen är det.
Eye: Saints tre första skivor anses av många var ”the real Saints”, att tiden efter EMI mest är Chris Bailey, och inte en grupp.
C.B: Bullshit! Mina tre första skivor var liksom min ”tonårsperiod”, vi var unga, men jag lärde mig hur man gör skivor och jobbar i studion. Dom första åren var viktiga i min utveckling, jag blev tuff och fick skinn på näsan.
Eye: Har du några soloprojekt på gång?
C.B: Nej, inte just nu. The Saints upptar all min tid och det är självklart det som kommer i första hand. Hela 87 är bokat, men om jag blir ledig fram till julen 87-88, så varför inte?
Eye: För en tid sedan såg jag en gammal video med Saints, det var I´m Stranded och så en otroligt ösig version av Connie Francis Lipstick On Your Collar.
C.B: Jaa, he he… Jag var hemma hos en gammal kompis på nyårsafton och då satte han på den där videon bara för att göra mig generad.
Eye: Den är ju skitbra!
C.B: Ja, den är trevlig… Vi har spelat in några videos till nya plattan Fools day; Just Like Fire Would, Temple Of The Lords och See You In Paradise, och dom är jag jävligt nöjd med. Vi har även gjort videos till Ghostships, Imagination, ja till dom flesta singlarna, men dom kan ni ju tyvärr aldrig se här i Sverige. I Australien har vi även gjort Cornflakes-reklam…
Eye: Du verkar gilla Sverige?
C.B: Jaa, Sverige är ett av mina favoritländer, jag har många vänner här, och om man har många vänner i ett land då trivs man där.
Eye: Kommer du ihåg Rottneros 1984? Min brorsa och en polare till honom festade med dig hela natten.
C.B: Jaaa………… Ohhhhhhh, var det din brorsa?? Ohhhh, vi jammade och drack whisky hela natten……. det var kul, men för jävligt dan efter…. hälsa brorsan och den där andra snubben!
Eye: Ja, det ska jag göra. Musiken som Saints spelar, hur stor är den i Australien?
C.B: Inte särskilt stor. Australien är precis som övriga världen, det är hitpopmjäk som gäller.
Eye: Vem ligger etta på listan just nu?
C.B: Han heter Jimmy Barnes, men jag tvivlar på att ni hört talas om honom. Men det är ju samma sak här i Europa; varje land har sina egna stjärnor.
Chris Bailey skämtar och verkar ha trevligt tillsammans med The Eye. Ena sekunden pratar han om diskmaskner, andra om nya plattan. Den här mannen är ju helt klart grym! Men vad lyssnade Chris på när han växte upp?
C.B: Mmm, jag har alltid lyssnat på rötterna, blues, rythm and blues och så vidare. Beatles och Stones har påverkat mig mycket och det har alltid varit utländsk musik som gällt.
Eye: Visste ni vad som hände i London 76-77, eller gjorde ni bara er pryl hemma i Brisbane?
C.B: Australien ligger väldigt väldigt långt från Europa och USA, och därför har australierna alltid varit lite efter, vi lever liksom lite i vår egen värld, långt ifrån vad som händer i övriga världen. När Saints startade runt 73-74 spelade vi huvudsakligen 50-talsrock och soul. Vi spelade i mitt sovrum, sen fick vi tag på en gammal kåk och började repa i den. I kåken ordnade vi stora fester och hade konserter. Sen att vi blev förknippade med punken var helt fel, det var aldrig vår stil, det vi gjorde 77 är helt enkelt en utvidgning av 50-talsrocken.
Chris Bailey föddes i Brisbane, för en så där 30 år sedan. Han har äldre syskon och det var deras skivor som gjorde att han fick ett brinnande musikintresse. Men du Chris, hur är Brisbane som stad?
C.B: Den är trist, som en enda stor kurort.
Eye: Som låten Brisbane (Security City)?
It´s almost guarded by the sea
A prison island, it´s not free
I hope it goes, but it´s still there
It doesn´t alter if you stare
C.B: Jaa, Brisbane och den låten är båda lika tråkiga.
Eye: Ni har en blåssektion med er här i Sverige, det hade ni inte förra gången?
C.B: När vi spelar i Aussie har vi alltid blås, men när vi spelade i Europa förra gången var vi ganska okända, vi hade helt enkelt inte råd.
Eye: Sättningen som Saints har nu, är den permanent?
C.B: Ingenting i Saints är permanent.
Eye: Varifrån kommer de andra medlemmarna?
C.B: Efter Saints var Hay med i ett band som hette Wild Life Documentery, Archie Lazzard hade sitt egna lilla band och Burgmann var med i Solid Boys. Blåsarna figurerar då och då i olika jazzband.
Eye: När ni var i Sverige 84, då kickade du basisten och tog själv över basen.
C.B: My last ego clash. Han var fruktansvärd, en riktig barnunge, hade problem med kvinnor och var svartsjuk. Det gick inte att arbeta med honom, that stupid bastard!
Eye: Ni släppte en Live-LP 1985 inspelad i Sverige, var det din idé?
C.B: Nej, det var skivbolagets idé. Om det hade varit den enda platta som jag hade gjort skulle jag vara väldigt ledsen, den är inte bra. Studieplattorna står jag för, dom är bra och blir dessutom bara bättre med åren. Det är en sak som jag verkligen gillar med Saints och det är att vi har en väldigt bred repertoar, ingen spelning är den andra lik, och det är just det som jag tror att publiken uppskattar hos oss.
Eye: Du skriver gruppens alla låtar. Tar du struptag på basisten om han hittar på egna slingor?
C.B: Nej, men jag är egentligen ganska diktatoriskt lagd. Men va fan, Ivor Hay spelar ju bättre trummor än jag, inte kan jag säga till honom hur han ska spela. Men han är inte lika intelligent som jag…
När Chris Bailey är hemma i Sydney och får tid över tid över för att lyssna på musik, då blir det nästan alltid en gammal bluesplatta. Han lyssnar sällan eller aldrig på ny musik. Band som Hoodoo Gurus gillar han inte, han kallar dem för jukeboxband.
Eye: Framtidsplaner?
C.B: Efter Europa åker vi till USA och i januari-februari (1987) spelar vi in en ny platta, troligtvis i New York. Sen åker vi hem till Australien för en turné.
Eye: Trivs du i Sydney?
C.B: Jaa, efter att ha bott så många år i London är det väldigt skönt att komma till Sydney. Stan är vacker, vädret är alltid bra och jag blir kreativ i Sydney, ja får mycket inspiration.
Eye: Saints sju studieplattor har två saker gemensamt:
1, Alla är bra, ja mästerverk.
2, Dom är väldigt olika sinsemellan, berätta?
C.B: Ha ha ha, ja dom är nog mästerverk, jag gillar allihopa! Vad jag alltid velat är att varje skiva ska sitt egna tema, som sen följer med igenom hela plattan. Saints har aldrig varit bundna till en viss sorts grej, vi har alltid haft stor musikalisk frihet och använt de instrument och den ljudbild som krävts för en viss låt. Och det är väl kanske just därför som vi inte blivit några stjärnor. Du vet, A little madness to be free, it´s just what you need.
Eye: Man kan jämföra er lite grann med Ramones. Ni gjorde ungefär samma grej 1977, och nu 10 år senare är Ramones fortfarande inne på samma bag, medan Saints hela tiden har utvecklats och idag gör nånting ganska olikt 1977.
C.B: Jaa, jag tycker det skulle vara ganska generande att spela I´m Stranded idag. Jag kan inte stå för den låten idag, va fan, man utvecklas ju hela tiden. Jag har fått privilegiet att spela in skivor och ge konserter och då har man ett visst ansvar, inte kan man spela såna monkey songs idag… Det snackas för mycket om gamla Saints. Vi var faktiskt ett väldigt dåligt band, vi visste inte riktigt vad vi höll på med. Idag är vi bra, så bra som Saints är idag har vi aldrig varit. Vi är inget polerat rockband, men vi vet vad vi håller på med och har kontroll över vad vi håller på med.
Eye: En polare var i Australien för en tid sedan och då såg han Saintsplattor som aldrig släppts i Sverige, inte ens i importaffärer.
C.B: Jaa, det stämmer, Fools Day är den första plattan som släpps i Sverige, dom andra har bara funnits som importplattor. Och hemma i Australien har vi släppt en del obskyra grejer som förmodligen aldrig kommer nå Sverige. När vi var i Sverige 1984 trodde jag att nästan ingen skulle ha hört talas om oss, att det skulle bli tunt med folk eftersom våra plattor aldrig släppts i Sverige, men så blev det fullproppat på varje spelning!
Eye: Men ni var väl här 1977?
C.B: Jaa, men det var nog bara en branschspelning, den var inte officiell vad jag minns.
Eye: Jaa, för mitt ex av I´m Stranded är faktiskt pressat här i Sverige.
C.B: Är det? Hmm… intressant, jag trodde plattorna bara fanns som import i Sverige… Okej, men så är det när man ligger på ett stort bolag, man har ingen kontroll alls. Man är ung, skriver kontrakt och dagen efter kommer en check med posten. Hmm… intressant.
Eye: Den här turnén inkluderar några spelningar i London. Hur känns det att komma tillbaks dit, känns det speciellt, för Saints har väl inte spelat officiellt i London på många år?
C.B: Det stämmer, jag var trött på London och all skit som finns där, så jag blev verkligen överraskad, vi gjorde tre spelningar och det var knökfullt med folk, det var folk som inte kom in och det har aldrig hänt mig i London tidigare!
Eye: När ni var i Europa 1984, då läste jag i NME att ni hade en hemlig spelning på en pub i Camden.
C.B: Mmm, vi hade ett gig för alla våra polare, det var helkul!
Eye: Det är väl så att NME giller er?
C.B: NME älskar oss! Det har dom alltid gjort. Och det är väl så att för varje år som går får vi nya fans samtidigt som dom gamla finns kvar. Många band är slutkörda efter 10 år i branschen medan vi är bättre än någonsin idag.
----------------
Det är inte bara NME som älskar The Saints. The Eyes dynamiska reportageteam diggar Bailey och hans kumpaner. Vid intervjun frågar jag om de kan spela någon låt från grymt underskattade Out In The Jungle vid kvällens konsert på Glädjehuset i Stockholm. Nej, säger Chris Bailey, vi kör aldrig några önskemål. När vi skiljs åt ler han och säger att det var jävligt kul att träffas, och ber oss att skicka några ex av tidningen när den kommer ut.
På kvällen ger The Saints en oförglömlig spelning på Glädjehuset. Döm om min förvåning när Chris Bailey introducerar ett request och drar i gång med Follow The Leader från Out In The Jungle. Jag ler och sjunger med i hela låten.
Chris Baileys favoriter ifylls i närvaro av Ivor Hay:
My favorite food: Ivor Hay on toast.
My favorite show: Ivor Hay in drag.
My favorite drink: Ivor Hay in a swimming pool.
My favorite Saints song: Ivor Hay in lingeire.
My favorite book: Ivor Hay´s re written history of the world (welsh edition).
My favorite film: Ivor Hay does Allas.
----------------
The Eye fick ofta prata med de intressanta personerna, medan tidningar som Expressen och Aftonbladet fick en pratstund med någon sidofigur. Jag minns speciellt ett tillfälle, det var efter en spelning med franska The Dogs en sen tisdag 1984 på ett ställe mitt emot Riche i Stockholm. Klockan var 12-1 på natten när The Dogs var redo att ge intervjuer. Men det fanns ett problem och det var att endast sångaren pratade engelska. Och där stod The Eye och Expressens Måns Ivarsson och väntade på vem av oss som skulle få intervjua honom först. När killen i The Dogs valde The Eye blev Ivarsson skitsur och åkte hem i stället.
-----------------
-----------------
-----------------